Joi

Den första oktober föddes Eleasar.
Jepp, nu är jag morsa. Äntligen är tjockistiden i mitt liv över! Inga fler halvfrämmande människor kommer att klappa mig
på magen mer och tro att det är okej. Blir du förvånad över denna kommentar? Det är faktiskt så det ligger till, trots att det
bor en bebis i magen då man är gravid så är det inte populärt att vem som helst kommer och tafsar på en. Pillar jag dig på magen då jag säger hej kanske?
Ännu en sak som var märklig var att folk verkligen trodde att det var okej att fråga och ha åsikter om precis allt i mitt liv plötsligt. Det kändes vidrigt då man fick höra att folk som knappt kan mitt namn hade suttit och diskuterat varför jag gjorde valet att behålla mitt barn. Har man ingen uppfattning om vad som angår en och vad som är att trampa på något väldigt personligt? Nåväl, jag väljer att svara på detta med en motfråga; Jag älskar min son, varför skulle jag ha valt att ta ihjäl honom då han var några månader yngre?
Och varför är man inte lite försiktig då man frågar en ensamstående tjej vem som är pappa? Det är ju trots allt en fråga om vem som lämnat en ensam att tackla det största ansvar en människa kan ta.

Haha, nu har jag klagat lite.
Men nu klagar jag inte mer. Jag har fått världens vackraste lilla pojke, och även om väntetiden många gånger kändes svart och fruktansvärt tung, kan jag intyga att det varit värt all möda. Flera gånger har jag känt att det här samhället kräver en förklaring till varför man i min situation gör det val jag gjort. Själv kan jag inte förstå att man ska behöva förklara varför man tar de naturliga konsekvenserna av vad man gjort.

Jag valde in en person i mitt liv som jag kommer att älska villkorslöst, livet ut.